Minska ensamhet hos våra äldre

Coronapandemin har påverkat hela vårt samhälle och slagit extra hårt mot de äldre. Som riskgrupp har de fått ta ett stort ansvar genom månader av isolering. Men för en allt för stor grupp har detta inte inneburit någon stor skillnad. 600 000 äldre känner sig ensamma, även när inga restriktioner finns. Det är dags att ta krafttag mot ensamheten, skriver Carl-Johan Zetterberg Boudrie, V på välfärdsteknikföretaget Doro.

Vi blir allt äldre i Sverige. Det är förstås i grunden något alldeles fantastiskt och något som den medicinska forskningen ska ha stort tack för. Det innebär att många får ha sina föräldrar kvar i fler viktiga skeden av livet, att barnbarn får lära av sina farföräldrar och att en mormorsmor kan få bygga det där sexbitars pusslet med avskavda färgglada figurer med en tredje generations barnhänder.

Men med en allt större äldre befolkning kommer andra problem. Ensamhet är ett av de största. Var tredje person som är äldre än 65 år bor ensam. I takt med att åldern ökar minskar de sociala sammanhangen. Först försvinner arbetsplatsen. Vännerna blir även de äldre. Minskad rörlighet gör cirklarna mindre. Bland gruppen som fyllt 85 år känner sig var tredje ensam, enligt en undersökning från SCB.

Från 65 år och uppåt är det cirka 300 000 personer som uppger att de känner sig ensamma. Det är alldeles för många och ett problem vi som samhälle måste ta tag i. 

Detta var ett problem innan coronapandemin lamslog vårt samhälle och är ännu mer akut idag. Här behöver hela samhället hjälpas åt. Vi som är barn och barnbarn har förstås ett stort ansvar var och en. Det kan vi aldrig lagstifta eller uppfinna bort. Men vi behöver bli bättre på att utnyttja de tekniska hjälpmedel som finns för att minska den ensamhet och utsatthet allt för många känner.  Vi som företag tar ansvar för att utveckla produkter, men vi behöver ha en plan för hur de ska komma de äldre till del.

Två stora frågor som ökar ensamheten är för få sociala kontakter och begränsade möjligheter att komma ut. Där finns idag lösningar redo.

En teknisk landvinning som skulle kunna göra stor skillnad är trygghetskameran. Det finns en stor grupp äldre som har tillsyn på natten. Detta är till för att säkra att vårdtagaren ligger tryggt i sin säng. Dessa besök är ofta problematiska då det stör nattsömnen för den som sover och många upplever att det är obehagligt att någon kommer in i ens sovrum när man själv inte är medveten om det. De här besöken är också förstås något som kräver mycket personal. Genom att installera en trygghetskamera kan tillsynen ske på distans. Kameran kan styras av vårdpersonal som sitter på annan plats och är alltså inte riktad mot sängen eller aktiv annat än vid just det tillfälle som tillsynen sker. Skulle något ha inträffat skickas naturligtvis en medarbetare hem till den äldre.

Genom att på detta sätt kunna effektivsera tillsynen på natten skulle hemtjänsten kunna frigöra resurser till att göra fler hembesök dagtid, när vårdtagaren är vaken och besöken också fyller en social funktion. Men detta kräver att kommunpolitiker inte ser trygghetskameran som en besparingsåtgärd utan som ett sätt att göra just detta – omfördela resurser för att motverka ensamhet.

Ett annat område där tekniken kan göra mer är för trygghet utomhus. Isolering i hemmet är den största källan till ensamhet för många. Oro för att ramla eller kanske gå vilse gör att många tvingas välja bort den korta promenaden till kvartersbutiken, eller rundan förbi kohagen. Här finns väl utvecklad teknik med GPS-positionering och mobila trygghetslarm som kan skapa trygghet att våga sig ut. Frisk luft och kortare promenader är inte bara bra för att motverka ensamheten, det här bra för det generella välmåendet. Dessa hjälpmedel borde kunna erbjudas fler, inte bara de som beviljats stöd från kommunen eller de som har aktiva anhöriga som förser dem med privatköpta produkter. Här borde kommunen kunna kliva in som förmedlare och underlätta för de äldre som vill använda teknik.

Ingen kan lösa hela problemet men vi har alla en skyldighet att bidra med det vi kan.